-
MITT HJÄRTA GÖR SÅ ONT ATT JAG SKRATTAR FÖR DET ÄR JU BARA PATETISKT.
HJÄRTAN PUMPAR BLOD, INTE KÄNSLOR.
Grönskan försvinner i samma takt som jag vandrar ner mot någon slags avgrund.
Det är solsken, gula löv, röda löv och vindar.
Det är tre fina dagar i Stockholm, catwalk genom tunnelbanevagnar utklädda till Spice Girls och det är nattbussar hem.
Det är bråk mellan mig och mig själv och mellan mig och personer jag tycker om.
Det är gråt på bussar och hemma på källargolv.
Det är musik som flödar ur högtalare och som skänker lugn och tröst.
Det är dagar som går ut på att stirra ut genom fönster och förlora sig i träden utanför.
Det är skoldagar utan slut som långsamt svävar förbi och det är läxor som inte görs.
Det är lögner för föräldrar och för världen.
Det är drömmar, besvikelse och rädsla.
Det är mycket som är.
Men framförallt är det inte som jag vill att det ska vara.
och allt är ju bara så sorgligt eller hur?
Paus.
Paus.
Paus.
Play.
Le.
Gå rakt.
Skaka inte.
Le då.
Hälsa.
Skratta.
Fejka inte.
Vad håller du på med.
Le då för fan.
Fyrtionio dagar kvar till London, kaffe och öl.
Sena nätter.
Hotellrum klockan fyra på morgonen.
Tunnelbanor.
Fyrtionio höstdagar.
Andas.
Det går inte per automatik längre.
Ansträng dig.
Ska du falla ihop här.
På asfalten.
I denna stad.
I smutsen.
Nej.
Andas.
”Allt jag visste var att jag inte kunde vara kvar för då gick jag under och det ville jag inte.”
18/8-2012
På en parkbänk vid ån.
Sjutton år.
Nitton cigaretter.
En familj kastar frisbee med sin hund på andra sidan vattnet.
Hunden är brun.
Nästan guldig.
Den ser glad ut.
En alkoholist vandrar längst staketet vid ån.
Den svarta ån som är smutsig och ful.
Som innehåller en stads orenheter och beskymmer.
Den alkoholiserade mannen söker kontakt med varenda människa han möter.
Alla ignorerar mannen.
Ser honom inte.
I alla fall så låtsas de att de inte ser.
De går förbi honom som om han inte fanns.
Som om han bara var luft.
Eller rent av osynlig.
Mannen slår sig ned bredvid mig.
Han pratar med mig.
Frågar vad jag heter.
Säger att han heter Kenneth.
Han säger att han vill bort härifrån.
Till Kalmar.
Jag säger att jag också vill bort härifrån.
Han säger hejdå och går sin väg.
Jag sitter kvar och ler.
Någon såg mig.
Han är också glad.
Jag vet det.
För jag såg honom.
