Det börjar bli grönt och våren är snart förbi. Jag går samma väg till bussen varje dag. Över bäcken utan vatten och genom daggblött gräs. Lyssnar på the Shins genom trasiga hörlurar som sprakar ur sig musiken. Som om de håller på att dö men ändå kämpar för att orka andas några andetag till. Jag är väl precis som dem. Som mina hörlurar. Jag håller på att dö men andas i alla fall. Kanske något tveksamt. Men jag andas. Ut och in. Varje dag.

As sure as you have eyes they got no right.

Sitter mycket på mitt rum. Det är stökigt och rörigt. Det är instängt, tomt och i totalt kaos. Precis som min hjärna. Om min hjärna var mitt rum skulle mina känslor vara klädesplagg, slängda överallt. På golvet, under sängen, i bokhyllan, under skrivbordet och intryckta i garderoben. Det skulle vara mina känslor som mamma ständigt tjatade om ska plockas upp. Dammet skulle vara tårar som samlats inombords. Som inte kan tränga sig ut genom tårkanalerna. Mamma skulle påminna mig, gång på gång, om att jag måste dammsuga upp tårarna. ”De smutsar ner och ger dig dålig hälsa” skulle hon säga.

Jag försöker städa. Konstant. Men det ser likadant ut efter en dag. Är det så svårt att hålla ordning? Varför är jag inte mer administrativ? Varför sorterar jag inte mina ägodelar, både inre och yttre. Jag vill ha kontroll över dem. Vill ha dem i prydlig ordning för att sedan kunna plocka fram dem när jag vill. Är det så svårt att vara organiserad? Är det så svårt att styra upp sitt liv?

”Du är så duktig och skötsam. Tänk om min dotter var likadan.” Ja tänk om hon var som mig. Tänk vad hennes hjärna hade fått tänka på oväsentliga ting dagar i ända och hur mycket hon hade grubblat över livets mening. Tänk vad hon hade struntat i skolan och fått sett sina betyg sjunka. Hennes hjärta hade fått känna känsloblandningar likt häxblandningar från föräldrarnas barskåp; vin blandat med rysk vodka och whisky. Det smakar så fruktansvärt illa. Hennes hjärta hade spytt blod av smakupplevelsen. Din dotter hade äcklats av människor och slagit sina knytnävar blåa på grund av ovisshet. Visst hade det varit bra om din dotter var som jag?

Jag har fått brev, jag har skrivit brev. Jag tycker om brev. Brev är fint och personligt och har så mycket större effekt än vackra ord lästa genom en datorskärm. Det violetta ljuset skänker liksom inget lugn. Det stressar upp en och låter en aldrig riktigt slappna av. Det ger en bara signaler om att du alltid måste vara kontaktbar för omvärlden. Annars är du världens minsta människa. Du är ingen.

Allting är så fint men ändå så jävla förstört just nu att mitt tonårshjärta värker. Men tonårshjärtan är nog gjorda för att värka. De är nog till för att göra lite ont, och för att vara sköra. När de gråtit av smärta har de uppfyllt alla krav för hur ett tonårshjärta ska vara. När de är svarta och hårda som sten är de redo att slungas ut i det så kallade vuxenlivet. Då har de fått ett skal runt sig som liknar pansar, och som klarar av smällar. De lär sig att känna mindre och inte ta åt sig av negativa kommentarer, blickar och viskningar. De lär sig att det inte tjänar någonting till.

Kan mitt hjärta få sitt pansarskydd i förtid?