FÖR VARJE DAG ÄR LIKADAN OCH ALLA GÅR PÅ SAMMA SÄTT. I SAMMA MÖNSTER. ÄVEN JAG.
försöker se någorlunda glad ut då och då.
min hjärna består endast av trassel och jordbävningar.
har inställda lektioner och ett prov som kommer gå och helvete.
men det är okej.
vill inte vara negativ längre bara.
det var allt.
ÄR DET SÅHÄR VI SKA DÖ ÄLSKLING, ÄR DET SÅHÄR VI SKA DÖ?
livet är svart
männskor är dunkla
vi blir osynliga
och så en dag är vi borta
du tjatar om improvisation, om spontanitet. men hela du är radiostyrd
önskade för mycket när klockan slog 00.00
alla krav skriker och allt blir svart. lever på känslan av att det kanske finns något annat
LYSSNA ALDRIG MERA PÅ MIG FÖR JAG HÖR INTE VAD JAG SJÄLV TÄNKER
JAG VET INTE VAD JAG GÖR
ALLT ÄR DIMMA OCH JAG KANSKE INTE ENS FINNS
OSYNLIGA SKUGGOR I SJÄLAR SOM BLÅSER BORT MED VINDEN
gråter över skolan
energin ligger på noll
ångrar alla mina val ikväll
kan det inte bara finnas någon här
(allt var så tryggt nyss)
ÄR DET SANT DET SOM TIDNINGARNA SÄGER?
dessa mörka vinterdagar lyssnar jag inte på någonting
hör inte vad andra säger
allt låter likadant iallafall, vad spelar det för roll
lever på luft, kaffe och juice
lever i dagar fulla med prov och läxor
har positiva dagar
har negativa dagar
är irriterad på min familj
orkar aldrig vara hemma
instängd på mitt rum konstant med musik samt högar av böcker som bara växer
rummet lukar rök
rökelser i hela rummet
ÄR DET HÄR PÅ RIKTIGT?
.
ytterligare gif
(KAN INTE TÄNKA KLART)
KAN NÅGON RÄDDA MIG? S.O.S
hatar för mycket
ge mig något/någon att ge kärlek till
DET ÄR NÅGOT FEL PÅ VÅRAN PLANET. NÅGOT FEL I UNIVERSUMS KONSTRUKTION.
cigaretter
1000 mil utan dig
(vart finns du nu?)
Utkast: Nov. 17, 2011
ikväll har jag sett bio med två av de roligaste bland vänner
jag har skrattat tills lungorna tagit slut på luft och magen värker sådär fruktansvärt mycket
lyckan steg mig upp i halsen
(kan världen sluta snurra så mycket?)
BLABLABLABLA ÄR DET ENDA SOM HÖRS FÖR INGET HAR STRUKTUR. ALLT FLYTER UT I NÅGOT SOM KALLAS MÄNGDEN
tolkar texter
duschar för länge
drar ut på att läsa till naturprov och skriver novell istället
är alldeles för nonchalant mot skolan
hoppas i mängder
saknar i massor
(SKA VI DANSA ÖVER FROSTBELAGDA ÄNGAR?)
++++++++++++++++++++++
VARFÖR ÄR JAG SÅ RÄDD?
upp och ner. rymden och tillbaka. ska vi sluta vid månen?
docs mot trasig asfalt
den bästa av stjärnhimlar
rund atmosfär
kyla enda in till benmärgen
"men dagarna går, säkert månader med. hoppas allt är lugnt vill dig bara väl"
dagarna går långsamt, veckorna springer förbi. snart kommer snön.
det vita täcket som lyser upp vårt sverige. som bäddar in små blommor och grässtrån.
det som lägger armarna kring träd så de slipper frysa så förskräckligt.
jag blir insnöad.
dygn fulla av lärdomar. lärdomar som gör min hjärna kompakt, för att sedan blekna bort med fasansfull fart. sådana dygn fyller min vardag.
PS. har skrattat och lyssnat på krunegård efter skolan. ska färglägga denna november. DS.
skriver ut min tomhet som inte finns. den är abstrakt. är du ett abstrakt föremål?
vill vandra på linor uppbyggda av förväntningar, högt över alla moln. men jag är alldeles för rädd för det. alldeles för rädd för att ramla ner (utan att falla i skyddsnät av armar)
JAG BETYDER INGENTING NU BARA OM JAG KANSKE DÖR
klarspråket?
helt ofarlig. som den minsta blomman i hela världen. skygg och fridfull med ett hjärta fyllt av det ädlaste guld.
(själen blir genomskinlig. hjärtat syns från alla vinklar. det säger: dunk, dunk, dunk.)
DANSA OM VART ANNAT. GOLVEN ÄR TAKEN TAKEN ÄR GOLVEN. VÄGGARNA ÄR ENDAST SKYDD
dessa kvällar fyllda med skratt och lakrits. (människor som ej är egocentriska som resten av världen)
min tomhet styr mig blint.
nu vill jag somna i en famn, bortom allt annat. där det inte finns något viktigare.
engagemang utan uppskattning. det är sådant som får människor att tyna bort. som slöjmoln
Vad jag ej orkar nu:
att jag skrivit jättemånga obetydliga inlägg här på kort tid
att jag är osäker
att jag jämt glömmer dricka kaffe på morgonen vilket resulterar död hjärna
att jag på riktigt tycker det är lyx att åka buss 10 till skolan
att jag känner mig minst på jorden mest hela tiden
att jag använder för mycket versaler
att jag skriver denna lista
alla dessa patetiska dagar/själar som förföljer mig.
min egen själ är en irriterande skugga. obefintlig i andras ögon.
jag vill vara glad enda från hjärtan. sprudlande lycklig sådär som jag var förut. som jag egentligen är.
jag har glömt hur man blir det.
hur kan man glömma sig själv?
(KAN VI INTE GÖMMA OSS INNANFÖR PARENTESTECKEN ISTÄLLET? DET ÄR TRYGGT HÄR MITT HJÄRTA)
och om 198 år står jag fortfarande här. tomhänt likt fattiga bortsprungna hundar. lika vilsen som solen
Jag skulle viska hans namn om och om igen tills han vaknade.
Jag skulle säga att han är den finaste på jorden gång på gång,
om han bara fanns.
FÖRÄNDRINGAR OCH STJÄRNHIMLAR, KAN NI VISA MIG VÄGEN TILL DET DÄR SOM JAG SÖKER?
JAG HITTAR INTE SJÄLV, DET ÄR FÖR MÖRKT.
(FÖR MÖRKT FÖR ATT JAG SKA SE NÅGOT LJUS)
Utkast: Nov. 8, 2011. grafiska mönster på stadens väggar bara skrattar åt mig: du hör inte hemma här
ALLT JAG GÖR ÄR ATT SAKNA LONDON.
jag glömde mig själv där
(tomhet)
12345678990+
SNART ÅKER JAG TILL MIN FAVORITSTAD MED BIG BEN, PUBAR OCH MÄNNISKOR.
JAG ÄR GLAD I HELA KROPPEN OCH SKA KÖPA TVÅ PAR DOCS.
HEJDÅ.
vi är marionettdockor du och jag. vi drar i varandras trådar. bara du och jag vännen min. är det inte tryggt?
Har duschat i 200 grader och hjärtat är rent igen. Lungorna polerade för att orka andas in och ut, varje dag resten av mitt liv.
Dricker vintersaga ur ny födelsedagskopp och har ljus tända på kistan i mitt rum.
(trygghetens kammare)
