jag kan öppna dörren in till mitt tonårsrum och ge dig extranyckeln till mitt tonårshjärta
"saknar dig fast du står här mitt framför mig" och blablablabalbalabl
KAN INTE SKRIVA. ORDEN BLIR FULA TILLSAMMANS, MEN:
min energi går åt till att sakna saker jag har, men som jag är rädd att förlora.
Jag sörjer sådant som inte hänt, men som jag vet kan hända.
Varför lär man sig att älska?
(det gör bara ont)
missbruka inte ditt privilegium
Det är mörkt. Hennes ögonlock agerar nattsvarta rullgardiner och släpper inte in något ljus. Men ändå lyser någonting inom henne. En ficklampa kastar sin stråle över hennes hjärta. Ljuset gör henne varm och hennes hjärta dunkar fortare, pumpar ut mer och mer blod i kroppen hennes. Någon vandrar kring hennes lungor, men det känns tryggt. Hon är ju inte ensam längre. Vandrandet närmar sig hennes pulserande hjärta. Nu den står det vid det. Rör vid det med varsamma händer. Men plötsligt hugger det till. Nattvandraren rotar i hjärtat. Plockar delar från det. Hjärtat stannar, för att sedan börja pumpa igen.
Det är ljust. Hennes ögonlock har öppnat sig. Hjärtat har läkt. Nattvandraren har sytt ihop det som blev förstört.
Det är mörkt. Hennes ögonlock har agerat rullgardiner ännu en gång. Och ännu en gång kastar en ficklampstråle sitt ljus på hennes hjärta, värmer det. Ännu en gång vandrar nattvandraren runt hennes lungor och mot hennes hjärta. Hon litar på nattvandraren, precis som alltid. De varsamma händerna som rör hjärtat skrämmer henne inte. "Den här gången kommer vandraren inte förstöra och skada" tänker flickan, precis som alltid. Men det hugger till. Skär inom henne. Nattvandraren rotar i hennes hjärta igen och stjäl delar av hennes inre. Utnyttjar hennes förtroende. Det gör ont på riktigt i flickan nu.
Det är ljust. Hennes hjärta har läkt, precis som alltid. När ska flickan lära sig att vara vaksam. När ska hon lära sig att inte släppa in.
