fåordig, kortfattad och intetsägande. om ingen ändå ser och hör, varför då anstränga mig? för att avreagera mig själv? patetiskt
Springer barfota längs strandkanten tillsammans med min hund. Mina ben börjar bli lite brunbrända. Tänker på dig och slänger iväg ett: jag älskar dig till molnen i hopp om att de ska föra det vidare. Till dig (till dig).
nu börjar den vaka jag så länge fruktat
snälla snälla snälla
nej
vi skapar i tystnad. lyssnar. målar upp bilder som ingen ser. kysser pappret och låter det sväva fritt.
Jag har köpt hem mat!
Tack.
Jag köpte grönsaker också, gurka, tomat och paprika precis som du sa!
Jättebra.
Mango köpte jag också!
.
Människor blundar för vad som händer bakom igenmurade tonårsväggar. För ingen vill veta att Lina sitter med en rakhyvel mot armen där inne. Ingen vill för ingen orkar bry sig. Inte en enda följer ropen på hjälp inifrån gränden där Sofia blir våldtagen, blåslagen och lämnad. Anton som står på brons räcke går alla förbi. Han kramar en lyckstolpe och halsar ur en vodkaflaska för 200 kr köpt från en utländsk langare i svart bil. Tänker: kan inte någon komma och dra ner mig. Men ingen vill komma. Ingen orkar ta på sig ansvaret för att rädda en tonåring i nöd. Nu är Anton död och alla gråter. Varför räddade ingen honom?
jävla fucking blinda värld
osynligheten och dess förbannelse svävar sakta över staden som jag inte vill se
hatar alla och ingen har rätt att säga emot.
Ibland, när jag tänker tillbaka ser jag endast bristerna. Koncetrerar mig på att hitta de mörka hålen att falla tillbaka i. De svarta ogästvänliga galaxer jag aldrig någonsin vill se igen.
yttra dig inte. det tjänar ingenting till.
När jag vet att livet inte har någon mening så vill jag kyssa dig. Omfamna dig med alla mina sinnen och låta rymden flyta bort från mig. Jag vill inte veta vad som sker där, vill bara veta att du aldrig någonsin försvinner ur min synvinkel. Men du finns inte.
jag har rätt. mer rätt än någon annan någonsin kommer att ha.
Ödmjukheten speglas i vattenpölarna längs vägen jag går. Alla nej trippar bakom, redo att kastas mot er. Men ingenting fungerar. Ingenting.
Om barnen som leker på gatan tror att livet är något verkligt, något utan slut och magiskt så ska jag läsa sagor för de. Det är besynnerligt att små liv vet så mycket om något som inte är sant.
tragedier. allt ska gå fort. men jag då?
Handfatet tar emot tårar med kall hand. Varför är allt kyligt när du bara är halvvägs hitåt? Egoism är föraktat i mina ögon. Jag föraktar mig själv för att jag vägrar släppa dig. Säg mig, när är du redo? (när är jag redo?)
det som inte inte inte inte finns. (akta jag är skör)
Hans hand i min. Precis som vi somnade. Nakna, utslagna men med varandras händer tätt ihop. Som om vi var rädda att mista varandra. Att tappa taget och glida iväg. Ut på något okänt hav där ingen visste vem man var. Här visste jag vem jag var. Precis här, med hans hand i min. Han med det lite brunlockiga håret och blåa ögon. Han med världens finaste leende som om och om igen fick mig att rodna. Han som alltid satte på sig sin blåa, slitna mössa med upprullade kanter så fort han steg ur sängen. Han som kysste mig gång på gång och viskade att jag är den bästa som finns. Att jag är den person han älskar mest. Det är han jag håller i handen.
PS. jag älskar dig mitt hjärta. Mitt röda hjärta mitt. DS
Jag ska, jag ska, jag ska. Bara inte nu. Men snart. Snart ska jag veckla ut mina fingrar från dina. Men inte för att släppa dig. Jag ska göra det för att rita konturer i ditt ansikte. Dra fingrarna så löst, så löst över dina sovande ögonlock och dina läppar. Dina läppar som är lite rosa och som passar ihop så fint med mina. De läpparna som jag skulle kunna ha vid mina dagarna i ända, tills livet tar slut.
Älskling, när du vaknar finns jag här bredvid dig. Precis som du finns här bredvid mig. Jag vet hur du vaknar upp. Vet hur din vakningscermoni går till. Du börjar med att sluta andas, bara för några sekunder. Bara så du vet så gör det mig alltid lika rädd. Sen rör du på huvudet, men bara lite. Efter det brukar du börja göra små ljud, som att mumla. Jag har aldrig förstått vad du säger. Det går inte att tyda. När du mumlat farm små obegripliga ord försöker du alltid vända dig om, då du märker att någon ligger i vägen. Någon är jag. Men du ser det inte som ett hinder utan kysser mig lätt i nacken och lägger armen om mig. Då är jag trygg. Du somnar till igen, men bara lite lätt. Det är då jag väntar, njuter och lyssnar. Väntar på att du ska vakna, att jag ska få höra din röst. Njuter av tryggheten du ger mig, jag vill aldrig bort därifrån. Lyssnar på dina andetag, för jag är alldeles för rädd om de. Sen, när du vaknat från din lätta sömn viskar du till mig: är du vaken älskling. Jag svarar oftast med att ta din hand och då kramar du alltid tillbaka. När jag fångat upp din hand vänder jag mig om. Bara för att få se dig.
Dina trötta ögon är bara trötta på utsidan. Inuti är de fyllda med liv. Liv och kärlek. (jag släpper dig aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig.)
Mitt röda hjärta slutade aldrig älska.(eller slå).(för dig)
Någon gång måste man gå upp och vakna till liv. Vare sig man vill eller inte måste man se sanningen i vitögat och stå till svars för saker som känns onödiga. Och jag tassar upp för att se sanningen att det var kallt på golvet. Jag får stå till svars för mig själv för att inte döda mig på grund av att jag inte hittar mina sockor. Har en rättegång i huvudet om vart de är. Om det är jag som slarvat bort de och om jag då ska hängas som straff. Det var den jobbiga stunden på dagen. För ingenting är jobbigt just idag. Du finns ju här vid mig. Alldeles i min närhet. Jag dansar en lyckodans (3 piruetter och ett hopp tillbaka till min säng där du finns).
Hans hand i min. Precis som vi somnade. Nakna, utslagna men med varandras händer tätt ihop. Som om vi var rädda att mista varandra. Att tappa taget och glida iväg. Ut på något okänt hav där ingen visste vem man var. Här visste jag vem jag var. Precis här, med hans hand i min. Han med det lite brunlockiga håret och blåa ögon. Han med världens finaste leende som om och om igen fick mig att rodna. Han som alltid satte på sig sin blåa, slitna mössa med upprullade kanter så fort han steg ur sängen. Han som kysste mig gång på gång och viskade att jag är den bästa som finns. Att jag är den person han älskar mest. Det är han jag håller i handen.
PS. jag älskar dig mitt hjärta. Mitt röda hjärta mitt. DS
Jag ska, jag ska, jag ska. Bara inte nu. Men snart. Snart ska jag veckla ut mina fingrar från dina. Men inte för att släppa dig. Jag ska göra det för att rita konturer i ditt ansikte. Dra fingrarna så löst, så löst över dina sovande ögonlock och dina läppar. Dina läppar som är lite rosa och som passar ihop så fint med mina. De läpparna som jag skulle kunna ha vid mina dagarna i ända, tills livet tar slut.
Älskling, när du vaknar finns jag här bredvid dig. Precis som du finns här bredvid mig. Jag vet hur du vaknar upp. Vet hur din vakningscermoni går till. Du börjar med att sluta andas, bara för några sekunder. Bara så du vet så gör det mig alltid lika rädd. Sen rör du på huvudet, men bara lite. Efter det brukar du börja göra små ljud, som att mumla. Jag har aldrig förstått vad du säger. Det går inte att tyda. När du mumlat fram små obegripliga ord försöker du alltid vända dig om, då du märker att någon ligger i vägen. Någon är jag. Men du ser det inte som ett hinder utan kysser mig lätt i nacken och lägger armen om mig. Då är jag trygg. Du somnar till igen, men bara lite lätt. Det är då jag väntar, njuter och lyssnar. Väntar på att du ska vakna, att jag ska få höra din röst. Njuter av tryggheten du ger mig, jag vill aldrig bort därifrån. Lyssnar på dina andetag, för jag är alldeles för rädd om de. Sen, när du vaknat från din lätta sömn viskar du till mig: är du vaken älskling. Jag svarar oftast med att ta din hand och då kramar du alltid tillbaka. När jag fångat upp din hand vänder jag mig om. Bara för att få se dig.
Dina trötta ögon är bara trötta på utsidan. Inuti är de fyllda med liv. Liv och kärlek. (jag släpper dig aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig.)
Mitt röda hjärta slutade aldrig älska.(eller slå).(för dig)
Någon gång måste man gå upp och vakna till liv. Vare sig man vill eller inte måste man se sanningen i vitögat och stå till svars för saker som känns onödiga. Och jag tassar upp för att se sanningen att det var kallt på golvet. Jag får stå till svars för mig själv för att inte döda mig på grund av att jag inte hittar mina sockor. Har en rättegång i huvudet om vart de är. Om det är jag som slarvat bort de och om jag då ska hängas som straff. Det var den jobbiga stunden på dagen. För ingenting är jobbigt just idag. Du finns ju här vid mig. Alldeles i min närhet. Jag dansar en lyckodans (3 piruetter och ett hopp tillbaka till min säng där du finns).
bildkälla: tumblr
(som ingen fått förstå)
om något någonsin kommer försvinna från dig ska jag fånga det. jag ska omsorgsfullt laga dina splittrade delar. för jag ska aldrig lämna dig.
rabblar mantran för dig (stanna stanna stanna)
