idioter 

händer skakar 

frustration 

raderar allt 

jag behöver inget längre 

förlorar mig själv i kylan 

på bussen till stan 

skor på säten 

blängande mammor

försvinn 

det är som att sommaren aldrig funnits 

vad är sol 

mörker 

becksvart 

kravlar mig fram 

tvivlandes 

ställer mig upp 

ramlar 

ställer mig upp 

sätter mig ner 

frivilligt

dunkar huvudet i vit kakelvägg 

aj 

aj 

aj

skriker med hjälp av versaler 

förlåt 

kallt kaffe 

patti smith 

"And I'm gonna go, I'm gonna get out of here
I'm gonna get out of here, I'm gonna get on that train,
I'm gonna go on that train and go to New York City
I'm gonna be somebody, I'm gonna get on that train, go to New York City,
I'm gonna be so big, I'm gonna be a big star and I will never return,
Never return, no, never return, to burn at this Piss Factory
And I will travel light.
Oh, watch me now."

 

JAG ORKAR INTE GRÅTA MER NÄR SLUTAR TÅRARNA RINNA HELA MIN KROPP SKRIKER STOPP STOPP STOPP MEN ÖGONLOCKEN BRÄNNER ÄNDÅ OCH KLUMPEN I MAGEN VÄXER SIG STÖRRE OCH STÖRRE SVÅRT ATT ANDAS JAG KIPPAR EFTER LUFT MEN NEJ DET GÅR INTE OCH JAG TÄNKER ATT SNART DÖR JAG JAG DÖR GÅR UNDER LIVET FÖRINTAR MIG JAG KOMMER FÖRSVINNA OCH SÅ GÖR JAG EN SPELLISTA SOM JAG VILL SKA SPELAS PÅ MIN BEGRAVNING IFALL ATT TÄNKER PÅ VAD SOM HÄNDER OM JUST JAG DÖR OM NÅGON KOMMER SAKNA MIG MEN JAG TVIVLAR JÄMT TVIVLAR PÅ ALLT HAR SLUTAT TRO VÅGAR INTE TRO VILL TRO PÅ ÖDET PÅ ATT ALLTING KOMMER ATT ORDNA SIG MEN DET GÅR INTE FÖR JAG HAR GÅTT SÖNDER REDAN OCH DET GÅR INTE ATT LAGA DET KOMMER ALDRIG GÅ BARA MASSA ÄRR ÖVERALLT OCH JAG VILL FÖRSVINNA BORT BORT BORT FRÅN ALLT FÖR JAG HATAR DET HÄR AJ DET GÖR SÅ ONT BARA OCH JAG KOMMER ALDRIG KUNNA LYSSNA PÅ DET HÄR ÄR VAD DOM SÄGER MED SÄKERT! FÖR DET GÖR FÖR ONT ALLDELES FÖR ONT KAN INTE LYSSNA EN ENDA LÅT AV SÄKERT! UTAN ATT GRÅTA FINA ANNIKA NORLIN SOM JAG RELATERAR TILL FÖR MYCKET FÖR MITT EGET BÄSTA FÖRSÖKER IGNORERA KÄNSLOR SUDDA UT DEM KASTA DEM MEN DET GÅR INTE FÖR DE SITTER FAST SOM PLÅSTER PÅ MIG OCH DET SPELAR INGEN ROLL HUR MYCKET JAG GRÅTER SKRIKER OCH DUSCHAR I KOKHETT VATTEN FÖR DE ÄR KVAR I ALLA FALL JÄVLA KÄNSLOR FÖRSVINN JAG VILL INTE KÄNNA DET GÖR BARA ONT VI PRATAR OM INFERNO I SKOLAN OCH JAG ÄR SÄKER PÅ ATT PLATSEN JAG JUST NU BEFINNER MIG PÅ ÄR INFERNO LYSTRING FOLKET DET HAR SKETT EN FÖRVÄXLING DETTA ÄR INTE JORDEN ALLT ÄR ETT GENOMTÄNKT SKÄMT SPRINGER ÄVEN FAST DET SVARTNAR FRAMFÖR ÖGONEN FÖR MONSTRET MÅSTE FÖRSVINNA MEN DET FÖRSVINNER ALDRIG DET VÄXER BARA MER OCH MER FÖR VARJE DAG JAG VILL INTE LEVA MEN INTE HELLER DÖ OCH NU LEVER JAG I NÅGON SLAGS VÄNTAN PÅ ATT ALLT SKA TA SLUT SKA DET VARA SÅHÄR HELA LIVET FÖR I SÅDANA FALL SÄGER JAG TACK BOCK OCH ADJÖ.

tankar 

begravningsspellistor

kan telefonen ringa snart 

jag behöver hjälp 

 

"det är ganska bra nu"

tungan är svart

 

lördagskväll

hamnpromenad 

iskallt

ensamt 

samma tre låtar som spelas om och om igen, men de stämmer ju in så bra. så jag mimar, tänker, minns och saknar tills ögonlocken bränner och jag är tvungen att kolla upp i en gatlykta och högt säga "skärp dig" till mig själv. för tårarna borde vara slut vid det här laget. 

men de tar aldrig slut.

varför tar de aldrig slut?

 

jag springer på kalas på fredagskvällen. dricker äckligt vin ur red solo cups med glittersugrör och skriksjunger "och jag kan inte fånga dig för jag vet att hela stan vill ha dig" på dansgolvet. konverserar utan att bry mig om vad som sägs. försöker trösta gråtande vän och känner igen mig så i situationen att jag också vill gråta. men jag gör inte det. lånar ut min axel istället. en sådan jag skulle behöva jämt. som jag egentligen har men som jag inte orkar luta mig mot. 

 

går från lokal fylld av ballonger, serpentiner och glitter redan innan tolv för grannarna har ju klagat. kryper in i svart fuskpäls på väg till busshållplatsen. klättrar lite på tak och skrattar genuint. bussen hem och kvällen slutar i en soffa med två ganska så nyfunna vänner för att visa en film jag nu sett tjugoåtta gånger. 

 

en mamma som väcker en på morgonen och man kliver upp med ett dunkande huvud. jobbar på caféet som tydligen många valt att besöka just denna dag. ler och skrattar. inte så värst genuint. pratar med vän. berättar om livssituationen. avslutar den korta berättelsen med "men jag bryr mig inte så värst mycket, det går bra". "du bryr dig visst. jättemycket bryr du dig. det syns ju på dig" och så är man blottad inför världen. igen.

presidentval och valvakan man somnade ifrån

man somnar jämt nuförtiden

i skolan 

i biblioteket

i soffan

på golv

i sängen 

och så vaknar man alldeles för sällan 

missar alldeles för mycket 

läser alldeles för lite till ekonomiprovet 

man låtsas inte bry sig 

men man bryr sig ju

egentligen 

sen så misslyckas man 

med allt misslyckas man 

med attt vara ärlig 

med skolan 

med att vara en bra vän

med att hålla humöret uppe 

med att inte gråta

med att komma över kroppskomplex

och så blir man besviken

på sig själv 

och på andra i ens närhet 

"fan" tänker man 

och så förbannar man sig över livet

ser livet som en plåga 

sen inser man ibland att livet är förbaskat fint

när man står där med sina vänner i London 

med hela världen framför fötterna

med möjligheter 

och plötsligt känns inget omöjligt

när man dricker vin med sugrör 

tilbringar dygn i någon slags sömnbristsbubbla 

utan att det spelar någon som helst roll

när man träffar nya personer

vänner

gamla vänner

då är livet sådär förbaskat bra 

sen ligger man i sin säng som är nittio centimeter bred

ensam 

frusen 

man längtar efter värme och en annan kropp

allt gör sådär ont igen 

man vill skrika 

men man gör det inte 

nej 

för någon skulle ju kunna höra

man skriker inte här 

nej 

skrik skrämmer

istället är man tyst 

väldigt tyst 

och låter känslor växa inom en

låter dem linda sig fast inuti kroppen 

runt organ

som murgröna 

eller som någon slags klättrande rosenbuske

med taggar

som sticker hål på lungor

gör det svårt att andas

sår överallt 

HJÄLP skriker man 

i ren panik 

försöker vakna upp ur drömmen 

men någon lägger en hand på axeln och viskar:

kära barn det är inte en dröm 

och då gråter man 

man önskar att tårarna var silverpärlor

som man kunde trä halsband av och sälja 

då skulle man i alla fall bli rik 

men tårarna blir aldrig silverpärlor 

allt snurrar

jämt

världen är en instabil plats

osäker 

otrygg

 

allt det där som var "fint men samtidigt förstört" förut 

det är bara förstört

och alla de där sömmarna som skulle lagas 

och såren som skulle läkas

de lagades aldrig 

de läkte inte 

 

höst 

snart vinter 

kallt 

kyla tär 

på psyket 

på det fysiska 

fuskpälsar håller en inte varm 

inte ord heller 

 

saknaden är värre än vinterkylan

skriken gör ondare än iskalla händer 

hagel 

rispat hjärta 

klagosånger 

sådant som behövs 

 

man vill bara skrika rakt ut 

i det tomma svarta iskalla intet 

eller hur 

inga ord

ingen förstår ändå

bara ett skrik 

av känslor

aj 

 

varma duschar 

känslor följer med ner i golvbrunnen

trodde jag 

hoppades jag

det svider att veta allt

det hade varit bättre med lögner

lögner är bättre sällskap än sanningar

i alla fall nu

 

svälja stoltheter 

nej tack 

jag klarar inte av det 

fortsätter gå i ojämt tempo 

kryper ibland 

baklängesgång stundtals 

men jag kommer framåt

lite i taget

 

 

hej. jag har fyllt år, varit i min blivande hemstad, druckit för mycket vin och sovit alldeles för lite. väntar på att min engångskamera ska framkallas, tills det är klart: mobilbilder i svartvitt. 

 

på väg till brick lane