Jag är trött på at vara ledsen. Trött på att tycka illa om mig själv och om min kropp. Är trött på ångest och uteblivna måltider. Trött på *det svartnar framför ögonen* och själen som skriker inom mig. Som vill härifrån.

Att skriva ut tomhet på ett blankt papper.

 

Jag är inte glad för någonting ligger och trycker. Trycker och liksom pressar ur känslor ur mitt röda, pumpande hjärta. Jag vet att jag behöver gråta. Men jag kan inte. Kanske ikväll, kanske aldrig.

 

Ja, det bränner bakom ögonlock nu. Hjärtat mitt svider och äter upp mig inifrån. Det är ingen som ser det bara känns. Kanske vill jag skrika på hjälp, men vill inte lägga över bekymmer på någon annan. Ska det vara såhär för alltid? Jag vet inte och jag vill inte bli sedd som en grå människa. Jag är inte grå egentligen (viskningar: jag är inte grå).

 

Kan alla bara somna om så jag får tid för mig själv. Snälla jag ber, låt mig vara. Bara för två timmar, max tre.

 

Jag har en ryggsäck. Den är inbyggd i mig. I den samlar jag andras problem, mina problem, minnen, lärdomar och tyngder. Nu är den så tung och jag vill bara spy. Tänk er ett berg, högt som det högsta berget i universum. För det klättrar jag upp med fem ton på ryggen.

 

Låter överdramatisk dagarna igenom. Kanske överdramatiserar jag min vardag. Men vad gör det?

 

Jag vill vara vacker och älskad. Stora drömmar och litet hopp (nu bränner ögonlocken ännu mer, kan ni somna?).

 

Allt är så förvirrande, hinner aldrig slappna av. Tar in andras problem gång på gång på gång på gång utan att tänka på mig själv. Vill aldrig vara egoistisk. Vill inte prata så mycket om mina tankar. Försöker men misslyckas jämt för att jag känner mig så himla patetisk. Som att alla andras problem är så mycket värre än mina. Vill inte stjäla uppmärksamhet. Vill inte stjäla tid från andras liv.

(Når nästan en tår. Varför ska det vara så svårt.)

 

Andas in giftig luft alldeles för ofta. Det är som om jag inte bryr mig. Som att jag tänker: det gör inget om jag dör imorgon. Jag är ändå svag. Men egentligen så bryr jag mig så jävla mycket. Mer än vad någon någonsin kan föreställa sig.

 

Press, press, press. Vad vill du?

 

Ska kolla på bilder snart. Men jag är så rädd att jag vill gömma mig. Magen vänder sig bara ut och in. Det är liksom så tomt så att det ekar (eko, eko, eko).

 

Är nervös.

 

Nu mår jag skit. Tack blanka papper som lyssnade.