lördagskväll

hamnpromenad 

iskallt

ensamt 

samma tre låtar som spelas om och om igen, men de stämmer ju in så bra. så jag mimar, tänker, minns och saknar tills ögonlocken bränner och jag är tvungen att kolla upp i en gatlykta och högt säga "skärp dig" till mig själv. för tårarna borde vara slut vid det här laget. 

men de tar aldrig slut.

varför tar de aldrig slut?

 

jag springer på kalas på fredagskvällen. dricker äckligt vin ur red solo cups med glittersugrör och skriksjunger "och jag kan inte fånga dig för jag vet att hela stan vill ha dig" på dansgolvet. konverserar utan att bry mig om vad som sägs. försöker trösta gråtande vän och känner igen mig så i situationen att jag också vill gråta. men jag gör inte det. lånar ut min axel istället. en sådan jag skulle behöva jämt. som jag egentligen har men som jag inte orkar luta mig mot. 

 

går från lokal fylld av ballonger, serpentiner och glitter redan innan tolv för grannarna har ju klagat. kryper in i svart fuskpäls på väg till busshållplatsen. klättrar lite på tak och skrattar genuint. bussen hem och kvällen slutar i en soffa med två ganska så nyfunna vänner för att visa en film jag nu sett tjugoåtta gånger. 

 

en mamma som väcker en på morgonen och man kliver upp med ett dunkande huvud. jobbar på caféet som tydligen många valt att besöka just denna dag. ler och skrattar. inte så värst genuint. pratar med vän. berättar om livssituationen. avslutar den korta berättelsen med "men jag bryr mig inte så värst mycket, det går bra". "du bryr dig visst. jättemycket bryr du dig. det syns ju på dig" och så är man blottad inför världen. igen.