Ibland, när jag tänker tillbaka ser jag endast bristerna. Koncetrerar mig på att hitta de mörka hålen att falla tillbaka i. De svarta ogästvänliga galaxer jag aldrig någonsin vill se igen.

yttra dig inte. det tjänar ingenting till.

När jag vet att livet inte har någon mening så vill jag kyssa dig. Omfamna dig med alla mina sinnen och låta rymden flyta bort från mig. Jag vill inte veta vad som sker där, vill bara veta att du aldrig någonsin försvinner ur min synvinkel. Men du finns inte.

jag har rätt. mer rätt än någon annan någonsin kommer att ha.

Ödmjukheten speglas i vattenpölarna längs vägen jag går. Alla nej trippar bakom, redo att kastas mot er. Men ingenting fungerar. Ingenting.

Om barnen som leker på gatan tror att livet är något verkligt, något utan slut och magiskt så ska jag läsa sagor för de. Det är besynnerligt att små liv vet så mycket om något som inte är sant.

tragedier. allt ska gå fort. men jag då?

Handfatet tar emot tårar med kall hand. Varför är allt kyligt när du bara är halvvägs hitåt? Egoism är föraktat i mina ögon. Jag föraktar mig själv för att jag vägrar släppa dig. Säg mig, när är du redo? (när är jag redo?)