(knock knock knock

who's there)

 

jag kan inte hjälpa melankolin som infinner sig i min kropp 

då och då 

trycket för bröstet och handen som kväver hjärtat korta stunder 

jag vet inte om det handlar om era paradoxer 

eller om det handlar om att jag är så förbannat lycklig och att omställningen känns

det är hanterbart men frustrerande och motbjudande 

 

vad som är ännu mer frustrerande är att se meninglösheten i det viktiga 

det handlar väl om inställning och någon slags acceptans 

att tillåta sig själv vara glad för att orka se det fina och positiva i allt

för just nu är det fint

varför är det då så svårt att låta sig omfamnas helt av euforin 

stänga ute alla hjärnspöken som man ändå vet inte vill en väl

 

för mörker är ingen trygghet hur man än vrider och vänder på det 

att falla nedåt mot ett labilt tillstånd är inte säkert 

det medför endast en känsla av otillräcklighet, destruktivitet och spöktimmar dygnet runt

ändå lockar mörket ibland

fortfarande 

trots att det skrämmer något fruktansvärt

allt kanske handlar om en vänjningsprocess