allt blir aldrig perfekt men det känns okej nu. det känns bra. det som drog ner mig förut drar inte längre ner nu. jag ler utan anledning när jag cyklar, jag tar till och med omvägen ner till hamnen nästan varje dag på väg hem från skolan bara får att få fortsätta cykla och le. promenerar i timmar och mimar till varje låt jag lyssnar på och skrattar åt alex och sigge. naturen är vacker och snart är det lov. 15 dagar till tre månaders frihet och jag har aldrig varit så stressad. men plötsligt gör det inte så mycket. det gör nästan ingenting att jag koffeinskakar alla timmar av min vakna tid och att mina ögonlock alltid är tunga, för jag lever nu. jag gör verkligen det. det är jag som styr över mina känslor nu, inte någon annan och det känns så jävla bra.