går längs gator fylld av melankoli. skrämd av världen och av den ständigt närvarande känslan av att vilja försvinna. skrämd, men inte rädd. 

i varenda vrå finns det som ger upphov till den hjärtskärande känslan. det som gör att jag vill skrika, sparka och slåss. men istället måste jag le. ansiktet måste spricka upp i ett leende som jag vet att man kan se igenom.

det som ger upphov till mental smärta finns överallt och jag kommer inte ifrån det. det är överlägset och listigt. jag är ingenting i jämförelse med det. ingenting. 

jag drömmer om hur jag ska slå tillbaka. om hur jag en dag ska vända allting, och hur det då kommer bli. jag tänker revansch och jag gör det omedvetet. det skrämmer mig. mer än någonting annat. 

halverad. det är vad det känns som att jag är. det kändes så igår, det känns så idag och det kommer kännas så imorgon också. det kommer kännas så tills någon placerar dit min andra halva och säger att allt är bra. 

jag har tröttnat på förbiseenden och fingerade känslor. det behövs någonting annat som är ärligt och rätt. jag behöver någon som behöver mig. att lägga fokus på någon annan, det är vad jag behöver.