oändlig trötthet trots fem koppar kaffe och bara ett eko av en röst som gör mig galen och som gör mig desperat att komma bort från det här för det går för långt och jag tänker att det inte är möjligt att någonting kan ta så mycket tid av ens liv att någonting kan äta upp en inifrån och förstöra varenda liten del av en förstöra ens psyke göra allting svart och jag får hjälp men jag vill inte innerst inne vill jag inte för det går inte att lämna den otrygga instabila tryggheten det är för svårt jag förstår inte hur man gör hur man tar steget bort från det allt allt allt kretsar kring och jag förstår inte hur man kan stänga ute personer från ens tankar hur man kan radera dem från näthinnan det är ju omöjligt de finns ju där jämt jämt jämt trots att man glömmer deras röster deras rörelser minnena man tillsammans skapat de finns ju där ändå som spöken som visar sig trots att klockan inte är 00.00 jag hatar solen i mitt solsystem den är den värsta som finns jag kretsar kring ett helvete och jag kan inte komma ifrån min omloppsbana jag kan inte lämna den jag är fast och rymden har aldrig varit så mörk kall och stor den slukar mig och jag orkar inte kämpa emot för det är inte värt kraftansträngningen allt raseras ju i alla fall