Att acceptera faktum och inse att saker inte är som de varit. Att förstå att det aldrig kommer bli som förut och att intala sig själv att det kommer att gå. Att man kommer att klara sig.

Det är minus sjutton grader och jag fryser men det känns inte. Inte egentligen. Jag skakar, hackar tänder och säger "det är kallt", men egentligen så känner jag ingenting. Jag är fysiskt avstängd. Det är annat som känns mer än kyla.

Att man kan känna tomhet är fascinerande. Att man kan uppleva en känsla som består av ingenting. Att känna tomhet borde egentligen vara synonymt med att känna ingenting, men så är det ju inte.

Anteckningsblock fyllda av bokstäver som försöker sätta ord på något som inte går att få ner på papper. Orden är bara ord. Hundratals sidor av ord som inte beskriver någonting alls. De hundratals sidorna som bara är flera försök till att förstå. Hundratals sidor av ingenting.

Först är det tomhet. Sen är det rädsla. Sen är det sorg och sen är det bara den jävla tomheten igen. Det är att skrika in i kudden och slå sig själv hårt i huvudet gång på gång. Att i desperation försöka förstå varför varför varför allt är som det är, trots att svaret är så himla enkelt. Men man vill inte att det ska vara enkelt. Den enkla förklaringen är för simpel. För lätt att förstå, vilket gör den sylvass. Den enkla förklaringen är för rak på sak. Den enkla förklaringen gör för ont.

Det hjälper inte att gråta längre, att dricka sig för full med syftet att glömma allt för en stund och det hjälper inte att älta. Det hjälper inte heller att glömma eller förtränga. Det som hjälper är att gå vidare trots att det tar emot. Och visst är det konstigt att det tar emot att lämna något som bara gör en illa. Men det som gör en illa blir efter ett tag någon slags trygghet. En trygghet som gör en illa? Det låter bara så sjukt.