klockan är strax kvart i fem på morgonen, men jag kan inte sova. det snurrar fortfarande och jag vet inte om det är av trötthet, vin eller någon slags känslomässig omställning i min hjärna. jag har blivit förkyld och jag har blivit glad. det är så det känns för stunden i alla fall. klumpen av oro i magen försvinner inte helt, men jag känner mig glad. 

 

på fredagen har vi prettokväll. vi dricker vin, äter risotto, röker alldeles för mycket och somnar till kalle och chokladfabriken. och det är där jag känner att jag klarar mig. just där, just då och just nu så klarar jag mig. jag behöver inte klara mig ensam. inte på egen hand. och just därför kommer jag att klara mig. 

 

på måndagen firar vi nyår. tolvslaget på torget och "jag tycker inte om människor just nu". vi dricker dubbelt så mycket vin som vi gjorde på fredagen och klockan fyra tar vi taxi hem för bussen kom ju aldrig. vi dricker te och klagar på trötthet men somnar ändå inte förrän halv åtta på morgonen framför rachael ray. 

 

på nyårsdagen skrattar vi åt misären och brygger kaffe. jag försäkrar mamma och pappa om att det inte alls blev många glas igår och därmed inviger jag året med att ljuga. men det gör ingenting. ingenting alls.

 

jag har egentligen inte hittat något substitut för det jag har haft, ändå känner jag mig relativt hel. det kanske bara är för stunden. och även fast jag vet att jag borde sakna så orkar jag inte. verkligheten kommer hinna ikapp och jag behöver inte hjälpa den på traven.