*BRYR MIG BRYR MIG BRYR MIG OCH BRYR MIG* tills jag spyr.

Är så jävla trött på att bry mig.

Svär mer och mer. Men anser att det är okej för världen är äcklig.

Saknar min Morfar så det gör ont i hela kroppen.

Mitt fucking hjärta smärtar och inget läkemedel kommer någonsin hjälpa.

Alkohol lugnar.

Närhet lugnar.

Ensamhet förstör allt.

 

Hur lång tid tar det att acceptera att någon man älskar högt över allt annat har försvunnit från denna planet?

Hur lång tid tar det att förstå?

För jag förstår inte.

Vill inte tro på det.

Ändå saknar jag.

 

Det är 8 dagar kvar av den här terminen och jag har förstört för mig själv.

Gått från topp till botten.

Jävla skola.

Jävla betyg.

Jävla jag.

 

Längtar bara efter festival och sena sommarnätter.

Skriksjunga tills halsen inte orkar mer och att ligga på gräs och leta efter Karlavagnen på himlavalvet.

Och så längtar jag efter att få allt förklarat för mig.

Och efter att bli sams med pappa.

Det längtar jag efter.