Slutet av detta år närmar sig. Sammanfattningar ska göras, löften ska skrivas. Nya relationer ska startas, gamla ska avslutas. Sorgliga tankar ska tydligen bytas ut. Man ska börja om. Men ett nytt år är inte ett nytt liv. Du kan inte låta dina tankar, minnen och känslor skjutas upp med nyårsraketer eller släppas i en vattenpöl i mars.

-

Kära älskade du. Vart är du nu? Mitt hjärta saknar din närvaro så innerligt. Saknar din existens så det snart sprängs i miljontals bitar. Bitarna kommer singla ner över denna gråa stad. Som små röda pappersbitar. Som vissna rosenblad.

-

Vill att dagarna ska skynda sig att gå och att kvällarna ska vara förevigt. Stannar uppe halva nätterna i hopp om att kunna få svar på mina frågor. Jag lyckas inte och ser endast morgonen gry långsamt för att sedan somna. Somnar alltid med "varför har inte jag någon här bredvid mig" som sista tanke.

-

Nästa år ska jag dansa på midnattsgator och sjunga för hela staden. Ska skrika ut känslor i betongdjungeln. Ut över denna fula stad. Så nersmutsad av alla människor som trampar in sina beskymmer i kullerstenen. Och jag bidrar till detta så mycket att jag mår illa. Om alla bara skrek ut sina tankar, skulle allt bli bättre då? Skulle staden blomma?

-

Så snart som möjligt ska jag sätta ljus och lägga brev på eran grav. Gråta några tårar och sakna. Det är tillåtet att vara ledsen. Det är tillåtet att vara glad.

-

Ska snurra in det nya året. Sjunga högt. När klockan slår 00.00, när alla blir "sina nya jag", när raketerna skjuts iväg, när jag undrar varför åren går så fort, ska jag hålla andan. Inte tänka. Bara låta allt stå stilla. Som om tiden egentligen inte finns.