Att acceptera faktum och inse att saker inte är som de varit. Att förstå att det aldrig kommer bli som förut och att intala sig själv att det kommer att gå. Att man kommer att klara sig.
Det är minus sjutton grader och jag fryser men det känns inte. Inte egentligen. Jag skakar, hackar tänder och säger "det är kallt", men egentligen så känner jag ingenting. Jag är fysiskt avstängd. Det är annat som känns mer än kyla.
Att man kan känna tomhet är fascinerande. Att man kan uppleva en känsla som består av ingenting. Att känna tomhet borde egentligen vara synonymt med att känna ingenting, men så är det ju inte.
Anteckningsblock fyllda av bokstäver som försöker sätta ord på något som inte går att få ner på papper. Orden är bara ord. Hundratals sidor av ord som inte beskriver någonting alls. De hundratals sidorna som bara är flera försök till att förstå. Hundratals sidor av ingenting.
Först är det tomhet. Sen är det rädsla. Sen är det sorg och sen är det bara den jävla tomheten igen. Det är att skrika in i kudden och slå sig själv hårt i huvudet gång på gång. Att i desperation försöka förstå varför varför varför allt är som det är, trots att svaret är så himla enkelt. Men man vill inte att det ska vara enkelt. Den enkla förklaringen är för simpel. För lätt att förstå, vilket gör den sylvass. Den enkla förklaringen är för rak på sak. Den enkla förklaringen gör för ont.
Det hjälper inte att gråta längre, att dricka sig för full med syftet att glömma allt för en stund och det hjälper inte att älta. Det hjälper inte heller att glömma eller förtränga. Det som hjälper är att gå vidare trots att det tar emot. Och visst är det konstigt att det tar emot att lämna något som bara gör en illa. Men det som gör en illa blir efter ett tag någon slags trygghet. En trygghet som gör en illa? Det låter bara så sjukt.
jag läser texter skrivna av mig själv som jag inte borde läsa
för det blir bara destruktivt
stirrar ner i handfatet på skoltoaletten och kämpar för att andas normalt
för det är så det är nu
det trycker över bröstet
ett konstant tryck som inte vill försvinna och det slutar i panik för det gör ont
på kvällen dricks det vin men slutar nog mest i någon slags ångestfylla
bussen hem och jag känner mig nästan apatisk för jag bryr mig ju inte om någonting
men apatin släpper när jag kommer hem för då läser jag texterna igen och slits sönder
jag är en idiot men vad gör det
allt jag känner är att jag inte vill glömma samtidigt som jag aldrig igen vill känna samma smärta
dagen efter äter jag middag med vänner som jag tycker om
vi skrattar och vi pratar om köpenhamn för vi ska ju dit på påsklovet
men trycket över bröstet släpper inte och jag börjar känna avsky
avskyr mig själv
jag sitter med de finaste av människor och ändå kan jag inte sluta ha ångest
klockan 23.34 flyr jag hem till min bästa vän som bor sju minuter bort
00.51 cyklar jag hem och ingenting känns bättre
jag är så bortskämd
det är allt jag tänker
och när jag kommer hem stirrar jag på min egen spegelbild och äcklas
jag tänker att det är inte jag som står där det är inte jag det får inte vara jag
men det är jag
sen somnar jag
klockan är strax kvart i fem på morgonen, men jag kan inte sova. det snurrar fortfarande och jag vet inte om det är av trötthet, vin eller någon slags känslomässig omställning i min hjärna. jag har blivit förkyld och jag har blivit glad. det är så det känns för stunden i alla fall. klumpen av oro i magen försvinner inte helt, men jag känner mig glad.
på fredagen har vi prettokväll. vi dricker vin, äter risotto, röker alldeles för mycket och somnar till kalle och chokladfabriken. och det är där jag känner att jag klarar mig. just där, just då och just nu så klarar jag mig. jag behöver inte klara mig ensam. inte på egen hand. och just därför kommer jag att klara mig.
på måndagen firar vi nyår. tolvslaget på torget och "jag tycker inte om människor just nu". vi dricker dubbelt så mycket vin som vi gjorde på fredagen och klockan fyra tar vi taxi hem för bussen kom ju aldrig. vi dricker te och klagar på trötthet men somnar ändå inte förrän halv åtta på morgonen framför rachael ray.
på nyårsdagen skrattar vi åt misären och brygger kaffe. jag försäkrar mamma och pappa om att det inte alls blev många glas igår och därmed inviger jag året med att ljuga. men det gör ingenting. ingenting alls.
jag har egentligen inte hittat något substitut för det jag har haft, ändå känner jag mig relativt hel. det kanske bara är för stunden. och även fast jag vet att jag borde sakna så orkar jag inte. verkligheten kommer hinna ikapp och jag behöver inte hjälpa den på traven.
(detta är benjamin. en fantastisk och liten hamster.)