Hej mänskligheten.

Jag tycker du är äcklig och falsk. Man kan aldrig lita på dig för på något sätt så sviker du alltid. Du lämnar människor åt hemska öden, och några bara åt slumpen. Mår du bra? Får du aldrig skuldkänslor för allt du ställer till med?

Du är så självgod och jag hatar dig. Du ler åt andras olycka. För det är så. Du skrattar en rakt upp i ansiktet när det enda man behöver är en famn som tröstar och säger att "allt ordnar sig". Men du ställer aldrig upp. Inte för tillfället.

Jag hoppas du går under snart.

(Jag är hur jävla svart svår 16 år jag vill.)

JAG ÄR BARA SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ MÄNNISKOR. PÅ MÄNSKLIGHETEN. PÅ JORDENS EXISTENS.

Är så trött på att vara trött på allting för det tär på krafter som jag inte ens har.

ps. vill bort från den här staden. jag skyller inte hela min misär på den, bara 78 %. ds.

Hej.

Jag är jättetrött på allt, dock pigg i sinnet. Är oengagerad och tycker inte om att läsa till prov vilket resulterar i panik. Typ nu. Dör, gråter när jag cyklar osv. Men bär solglasögon pga sol så det är rätt lugnt. Ingen ser.

Längtar till sommar, hultsfred och varma kvällar utan slut. Sitta på bryggor och dingla med benen, doppa tårna i vattnet och sånt. Längtar efter kärlek. Hur känns det ens att vara kär? Vet inte. Har aldrig varit det tror jag. Fan vad sorgligt.

Livet skrattar mig rakt upp i ansiktet ca hela tiden ("hahaha") och jag vill bara slå det rakt på käften. Men livet är ju något abstrakt så antar att det inte går.

Har ett seminarium, ett till seminarium och ett prov denna vecka och känner mest "euw" på det. Och jag kommer antagligen inte överleva allt detta utan sluta i någon slags dvala/nått koma eller dylikt. Eller så dör jag bara.

Detta är det konstigaste inlägg jag skrivit. Gud.

Hejdå.

(SLUTA TA ALLTING IFRÅN MIG JAG BER. JAG BER SÅ JÄVLA MYCKET.)